Cytostatika är samma sak som kemoterapi eller cellgifter. Jag kommer oftast skriva cellgifter men om jag skriver något annat så menar jag samma sak.
De sista dagarna innan jag skulle få cellgifterna så gick tankarna runt mer, allmän nervositet och lite oro inför vad som komma skall. Mest var det en känsla av ’äntligen’. Äntligen ska det börja på allvar. Hittills har det var mängder med undersökningar och liknade men det nu allvaret börjar.
De flesta har väl hört om att man mår illa av cellgifter och går med en kräkhink ständigt och att man inte orkar något alls. Glöm det! Så är det inte längre. Man ska inte må illa och dt finns bra mediciner mot illamående.
Hur blev det för mig? Vilket skräckscenario blev det?
Inget!
Trötthet har det varit. Vissa nätter har jag sovit dåligt och därmed varit trött på dagen efter. Illamående har jag inte haft alls. Utmattningströtthet har jag känt av vid några tillfällen men inget som hindrat mig från att göra saker.
Illamående och kräkningar varit den störta farhågan. Det är något jag inte gillar och vill uppleva. Det var så skönt att jag inte mått illa alls. Läkaren och sköterskor har alla sagt att man inte ska må illa och att det medicin mot det. Jag har ändå tänkt att lite illa kommer jag att må. Nu har det gått en vecka efter behandlingen
Det finns självklart biverkningar med cellgifter och all annan medicin som jag tar. De har varit milda/lindriga. Jag känner mig förvånansvärt pigg och frisk på det stora hela.
Hur går det till när man får cellgifter? Några dagar innan så fick jag en piccline insatt. Detta för att kunna ge stora mängder vätska på ett smidigt sätt. Den kommer sitta kvar tills att all behandling är klar om flera månader.
Den dagen jag får cellgifter, alltid på sjukhus, så börjar jag med att ska väga mig och att lämna ett urinprov. Det är för att hålla koll på hur mycket jag går upp vikt och se om jag har blod i urinen.
Sedan går jag till min säng som jag har fått tilldelad. Där lägger jag mig medan sköterskan kopplar in all utrustning till min piccline. När allt är klart och jag är kopplad till droppställning så är det min bästa vän resten av dagen.
Först börjar de med att ge mig 1 liter näringslösning under en timme. Sedan får jag medicin som gör att slemhinnorna i urinblåsan inte ska bli för sköra och ge blod i urinen. Efter det så får jag cellgifterna. Det är över 2 liter totalt. Ena påsen på en liter ska ta 3 timmar medan en annan går snabbt på bara 1 timme. Den minsta påsen går på 15 minuter. Det är inte roligt att vara kopplad till en droppställning men efter ett tag så vänjer man sig och kan röra sig nästan helt obehindrat. Allt avslutas med att jag får ytterligare en liter näringslösning. Totalt har jag fått i mig nästan fem liter vätska under loppet av 7 timmar.
Första dagen tog längre tid, cirka 15 min, men det berodde på att jag inte var van vid hur jag ska röra mig och liknade så jag la slangen i kläm ibland och därmed så kunde inte cellgifterna injiceras.
Efter att sköterskan har kopplat loss droppslangen så är det ett sista toabesök och sedan ställa sig på vågen igen. Har jag gått upp för mycket under dagen så ger vätskedrivande medicin så man kan kissa ut den vätskan. Första dagen var gränsfall till vätskedrivande för mig men med tanke på att jag skulle komma tillbaka dagen efter så väntade de med det. Andra dagen gick jag inte upp alls lika mycket men den totala viktuppgången var för mycket så jag fick en tablett. De sa att jag skulle vänta med att ta den till att jag kommit hem men att ta de så snart som möjligt då. De hade rätt. Det tog inte lång tid innan det var dags att springa på toa och kissa. Det är en effektiv tablett. Dagen efter så var jag nere på samma nivå som dagen innan cellgifterna.
Vad gör man under 7 timmar kopplad till en droppställning med apparat som ser till att vätskan injiceras i rätt hastighet? Att bara ligga i sängen är tråkigt och mängden vätska gör ju att jag måste kissa och det mycket. Inga problem. Apparaten går på batteri så den är inte fast i väggen. Jag får röra mig fritt och göra vad jag vill bara jag inte lämnar avdelningen. Det mesta jag gör är att gå på toaletten. Ibland är det så ofta som 10-15 minuter mellan besöken. Jag ska kissa ut så mycket som möjligt av vätskan de ger mig. Övrig tid tittar jag film, lyssnar på podd, vilar eller går runt på avdelningen. Det finns dagrum med TV men tyvärr inte TV6 så vi kunde inte se svenska damerna spela semifinalen i fotboll. Det är tur att jag hade säng vid fönstret så jag kunde få relativt bra mobilteckning så jag kunde se matchen på telefonen. Jag berättade för övriga i rummet när det hände något viktigt eller spännande. Vi förlorade tyvärr mot Spanien.
Tiden går relativt fort trots allt.
När jag är hungrig så äter jag eller vill jag ha kaffe så tar jag det. Jag bestämmer över mig själv bara jag har droppställningen med mig.
Tyvärr så behöver jag ha med mig mat och dryck själv. De serverar inget förutom vatten. De hade gåt tut med den informationen innan så jag var medveten om det men det är synd att de inte kan beställa mat till oss få som är där en hel dag. Självklart så ska inte alla bli erbjudna mat. Vissa patienter var där i 30 minuter innan de lämnade men vi som är där över 5 timmar. Fördelen med egen matsäck är att jag får det jag vill och jag kan äta det när jag vill.
Jag hoppas att cellgifterna gör verkan så att tumörerna går ner i storlek. Som det är nu så trycker ena och ger en ständig huvudverk. Jag hoppas också att de verkar så att de kan operera bort tumörerna så att jag kan återgå till arbetet som en frisk person. Jag är glad att medicinen finns även om jag gärna hade varit frisk och sluppit ta den.